Twittrande VA-folk

Jag började blogga i maj 2009 på VA SYDs blogg (som numera inte uppdateras, sedan dec 2011). Water, Energy and Climate drog jag igång i oktober 2011 för att t ex kunna skriva lite mer privata inlägg som t ex "The Age of Stupid, the Age of Ignorance, the Age of Cheap Oil". Jag började twittra i januari i år som @DrKolfot, med bl a inlägg på #SjölundaWWTP.

Twitter i avloppsvattenreningssammanhang stötte jag för första gången på på min sista (?) konferens dit jag flög, WEF/IWA:s Nutrient Management and Recovery i Miami 2011, där förresten de första idéerna om Manammox dök upp i mitt huvud. På denna konferens hade de särskilda Twittersessioner, där en skulle twittra frågor till föredragshållarna. Man såg de äldre snubbarna som Glen Daigger, James Barnard, Mark van Loosdrecht och andra m fl fippla med mobilerna. Dock verkar det som att Daigger och Barnard la ner Twitter därefter. Internationellt följer jag nu Mark van Loosdrecht, Kartik Chandran, Andrew Shaw, Mike Jetten och Marthe de Graaff. Ulf Thysell, VD för NSVA, pratade om sociala medier på ett VA-teknik Södra-seminarium för ngt år sedan (2012?). Han menade på att det var Twitter som gällde. Jag menade på att han skulle börja blogga!

För kanske ett år sedan började jag följa Daniel Hellströms twitterflöde på SVU:s hemsida, och i januari i år startade jag mitt egna konto, och började då följa andra svenska VA-folk. Det finns inte så många som twittrar, men de som är aktiva som jag följer, förutom Hellström, är bl a Mats Johansson på Ecoolop, Magnus Arnell på Urban Water, Anders Finnson och Peter Sörngård på Svenskt Vatten, flera VA-bolag och föreningar. Sen kan man ju följa de flesta politiker, artister, föreningar osv också naturligtvis. Två av mina favoriter är naturligtvis Emil Jensen och Stefan Sundström, vilka skriver mkt bra och fina tankar.

 

K(t)wittrande uriningenjör

När folk frågar vad jag jobbar med, säger jag att jag är uriningenjör. Det är roligare än att säga att jag jobbar med avloppsvattenrening direkt. Dock fattar de inte direkt vad jag menar, och de tror att de har hört fel. Det jag har sysslat med mest är biologisk kväveavskiljning, eller snarare utökad kväveavskiljning (eng. enhanced biological nitrogen removal) som nitrifikation, denitrifikation och anammox, men jag intresserar mig mer och mer för assimilation då jag jobbar med högbelastad aktivtslamanläggning innan Manammox. Ju kortare slamålder, desto mer ammonium assimileras.

Regeringen vår drog ju till med att vi ska avskilja 80 % kväve vid våra avloppsreningsverk för ett par år sedan, sen tog Svenskt Vatten fram ett certifikatssystem för kväve, men nu efter senaste BSAP-mötet i Köpenhamn verkar det inte bli mycket mer gällande kvävet om inte de lokala recipienterna kräver det via EU:s vattendirektiv. Urinen bidrar med ca 80 % av kvävet i det kommunala avloppsvattnet, alltså har jag jobbat med att avskilja urinens kväve till atmosfären och slammet.

Sedan ett år tillbaka har jag börjat intressera mig för källsorterande avloppssystem och mer specifikt urinseparering. Många är förälskade i tanken att källsortera hela toalettfraktionen (det s k svartvattnet) för att producera biogas. Dock smäller man inte bara upp en rötkammare bara sådär, dels krävs tillstånd och dels måste man verkligen ha koll på sin metan så att den inte smiter direkt till atmosfären (metan är ju en kraftig växthusgas) eller så att den inte, vilken den gör till stor del med kallare vatten (vi spolar ju inte med varmvatten i toan), följer med det behandlade vattnet ut från rötkammaren. Visst finns teknik för att strippa metanen från vattnet, men installera den + rötkammare och gassystem för områden med mindre än 10 000 personer som är anslutna till ett svartvattensystem är väl kanske tveksamt. Svartvattensystem i dem vill man inte ha vanliga toaletter, utan då blir det vakuumtoaletter som är snålspolande. Måhända kan vi ju köra svartvattnet med sugbil, men vi vill ju fortfarande ha en enskild rötkammare för att inte blanda svartvattnet med avloppsreningsverkens ”fulslam”.

Biogaskåtheten, som jag brukar säga, är oerhört stor (inte minst bland politiker), men när det gäller biogasen vi kan kräma ur från avloppsvattnet är denna ringa i förhållande till vårt behov. I Sverige har vi en primärenergianvändning på dryga 5000 W/person. Det organiska materialet i avloppsvattnet kan maximalt generera ca 23 W/person, alltså mkt lite. Om vi tänker oss att vi i framtiden kan minska vår energianvändning ner till 2000 W/person, så avloppet enbart bidra till 1,6 % av energianvändningen. Det är alltså andra råvaror, framför allt skogen, som ska producera biogas åt oss. Dock är det ju så att produktionen av biogas vid våra avloppsreningsverk idag banar vägen för en viss bastillgång av biogas, vilket gynnar lokal distribution till t ex fordon. Vi ska dock inte heller förglömma att vi är hyfsat duktiga på att producera biogas vid de befintliga avloppsreningsverk (ca 40 % av potentialen), med en viss potential att förhöja denna produktion. Dock producerar vi inte så mycket el och värme, så att vi kan driva avloppsreningsverken på den energin (än). Tänker vi sen på att svartvattnet faktiskt bara innehåller ca 50 % av det organiska materialet, varav resten kommer från bad-, disk- och tvättvattnet. Så är potentialen för en förhöjning av den totala biogasproduktionen i ett urbant samhälle ringa och troligen ej tillräckligt värd för att bygga upp separat svartvattensystem.

Men måste man då röta svartvattnet? Vi vill ju sluta kretsloppet, den stora potentialen ligger ju faktiskt i den mängd näringsämnen som finns i toalettvattnet. Tittar man på den mängd mineralgödsel som doseras på svensk åkermark, så är potentialen i toalettvattnet lika med 20 % av kvävet, ca 50 % av fosforn och 55 % av kaliumet i den tillförda mineralgödseln. Det viktiga är alltså näringsämnena, och då räcker en hygiensiering av svartvattnet, vilket en del kommuner har förstått och satsar på ammoniakhygiensering.

Vari toalettvattnet ligger då näringen, jo, i urinen. Ca 90 % av kvävet, 65 % av fosforn och 75 % av kaliumen återfinns i urinen, och nästan all denna näring är direkt växttillgänglig. I vårt avloppslam är växttillgängligheten av fosforn ifrågasatt, åtminstone på kort sikt, men de 30-åriga slamförsöken i Skåne visar också på att fosforn från slammet ackumuleras i marken (ej säker på om fosforgivan är för stor i de försöken). Måhända är det bättre än att fosforn följer med dräneringsvattnet och övergöder vattendragen. I avloppsslammet fastnar också mkt lite av kvävet, ca 6 % av kvävet, (denitrifierar vi till stor del eller så utnyttjar vi anammox för att skicka kvävet upp i luften) och kaliumet försvinner ut i recipienten (ca 9 % hamnar i slammet). Mkt av läkemedlen hamnar dock i urinen, men kadmiumet hamnar i fekalierna. Alltså ska vi källsortera ska vi kanske inrikta oss på urinen, som lokalt, hus för hus, lagras i tankar och hämtas emellanåt till ett större lagringsställe eller för behandling med stabilisering och volymreduktion. Genom lagring rekommenderas generellt en lagringstid på 6 månader. En person urinerar ca 1-1,5 l/dygn. Om vi sorterar ut det mesta av kvävet via urinen, så kan vi även minska på den utökade kväveavskiljningen via nitrifikation och denitrifikation/anammox på avloppsreningsverken vilket gör att vi kan minska energianvändningen på verken och öka assimileringen då vi fortfarande skickar mycket organiskt material till verken. (Detta har jag redan bloggat om tidigare.) Ökad assimilering innebär mer näringsämnen i slammet och mindre denitrifikation innebär mer biogas på avloppsreningsverken.

Flaskan till vänster innehåller urin, flaskan i mitten är urin utspätt 10 ggr och motsvarar i kvävekoncentration ett rejektvatten på avloppsreningsverk, och flaskan till höger är urin utspätt 200 ggr vilket motsvarar inkommande avloppsvatten vid våra kommunala avloppsreningsverk idag.

Systemanalyser för olika källsorterande avloppssystem är genomförda de senaste åren Norra Djurgårdsstaden i Stockholm och för H+-området i Helsingborg. Med följande citerade slutsatser gällande urinsortering.

• ”Systemet med urinsortering, varvid en stor andel av växtnäringen återvinns, är dock inte avsevärt dyrare än motsvarande alternativ med konventionell avloppsrening.” (Stockholm)
• ”Urinsortering anses vara bra ur miljösynpunkt men har inte slagit igenom som en storskalig VA-hantering, därför ses inte detta vara ett system att gå vidare med för hela H+-området. Däremot, pga. av dess miljöfördelar, är det ett tänkbart alternativ att implementera i mindre skala.” (Helsingborg) 

Det finns många utmaningar gällande införande av urinsortering, men det känns som att världen inte har jobbat tillräckligt med urinsortering för att skapa rätt teknik och acceptans för systemet. Dåliga erfarenheter av dåliga exempel har hämmat utvecklingen. Det behövs innovation inom området, och då i många fall kanske en ompaketering av konceptet, men följande utmaningar har i a f jag identifierat: ammoniakavgång, utfällningar i ledningar, underhåll/drift av urinsorteringssystem, låg koncentration i insamlad urin, stabilisering och volymreduktion är energikrävande, placering av urintankar i stadsmiljön, acceptans hos boende, acceptans hos lantbrukare och matkonsumenter, få urbana erfarenheter av storskaliga system, spridning av urin med utfällningar, juridik och organisation, mikroföroreningar som läkemedelsrester, certifieringen av toalettavlopp vem vill ansvara för den och få urinsorterande toaletter på marknaden.

 

Många av dem finns det redan lösningar för, medan vissa frågor behöver vi jobba mer med. Jag hoppas i a f att få jobba fram urinsorteringssystem i nybyggda stadsdelar i Malmö och Lund de närmaste åren, troligen i form av testbäddar. Perfekt gödningsmedel för stadsodlarna också! Tidigt i januari hade jag ett möte med en av de främsta urinforskarna i världen, Tove A. Larsen, som jobbar på Eawag, men gör för närvarande ett sabbaticle year på DTU i Köpenhamn. Det var mycket inspirerande, bl a berättade hon om de är med och utvecklar en ny urinseparerande toalett som förväntas vara på marknaden år 2015.

 

Här i Skåne är våren på intågande i och med att sånglärkorna börjar strömma in över det öppna skånska landskapet p g a det milda vädret. Härligt! Ngt annat som är kul är att jag äntligen har upptäckt Twitter, och har själv skapat ett konto, @DrKolfot. Men mer om det en annan dag.

 

Susanne Tumlin - årets New Generation-pristagare

Ni har väl inte missat vem som fick Föreningen Vattens New Generation-pris i år!? Susanne, min medbloggare!

Dock har vi varit urusla med att blogga det senaste året. Men we will be back! Jag har ambitionen att börja när som igen. Det är mycket urinsortering, Manammox, skum i högbelastat aktivt slam, eWASTE, barnfotboll och tankar om vår omvärld för mig för tillfället.

Inget köttfritt NORDIWA 2013

Igår började den trettonde Nordiska avloppskonferensen (NORDIWA 2013). Detta år hålls konferensen i Malmö. Gott!  327 personer är anmälda, och det är rekord för NORDIWA. Konferensen pågår tills på torsdag då eftermiddagen innebär studiebesök, bl a till Sjölunda avloppsreningsverk.

Efter lunch påbörjades konferensen med ett par keynote speak och därefter kom två sessioner som behandlade klimatpåverkan och -anpassning respektive managementfrågor. På kvällen var det först en ”workshop” om innovation inom vattensektorn och därefter en mottagning på Malmös rådhus med buffé och utdelning av Peter Stahres stipendium. Tyvärr uppfattade jag inte namnet på den norska som fick stipendiet i år.

Dagen handlade mycket om dagvattenhantering. Översvämningar vid kraftiga regn kostar mycket för samhället. Lyfta upp vattnet i dagen och fördröja kräver gemensam planering av många aktörer. Krav på rening av dagvattnet kommer att ställa många nya krav på utformning av lösningarna. VA SYD bekände bristande underhåll av sina dagvattenlösningar, via Kristina Hall och Marianne Beckman, som visade upp exempel på igenväxta dammar. Bra att någon erkänner och kommer till insikt om att bristande underhåll råder hos sin verksamhet, VA SYD är nog inte ensamma om det!!

Svenskt Vattens avgående VD, Lena Söderberg, var en av flera som hälsade konferensdeltagarna välkomna igår. 

Hallvard Ødegaard var en av de inbjudna talarna, och han gjorde det bra som vanligt. Han hade gjort en intressant genomgång och jämförelse av avloppsvattenhantering i de nordiska länderna.  Överraskande siffror:

·         10 m ledningsnät/person var en siffra som gällde i alla länder

·         52 % av avloppsslammet i Danmark går till jordbruket, jag trodde de brände mycket av sitt slam, men det är väl bara de stora verken i Köpenhamn som gör det då.

Ødegaard höll också ett mycket intressant föredrag om innovation på innovationsworkshopen. Bl a berättade han att entusiasm är viktigare än pengar för få fram en innovation. Lite komiskt var att Svenskt Vattens Daniel Hellström påpekade i efterhand att Vinnova har pengar över som de vill bli av med.  Använd dem till annat om det inte finns idéer säger jag, satsa pengarna på att utbilda ingenjörer vetja! Ødegaard påpekade också att en innovation inte föds av enskilda personer utan av samarbeten, att innovation står för ”a primarily conceptual change” och att acceptansen för risktagande är en förutsättning för att bra idéer ska kunna slå igenom.

Vidare berättade Mari från Viikinmäki avloppsreningsverk i Helsingfors att deras kontinuerliga mätningar av lustgasemissioner under ett år från verket , som är insprängt i verket, hade avslöjat utsläpp som motsvarar 2,7 % av inkommande mängd kväve. Dock blev det ingen djuplodande analys/korrelation med driftdata presenterad, kommer det senare tro? De har i a f köpt in en FTIR-mätare så de mäter kontinuerligt utsläppen, så troligen får vi se mer resultat framöver.

IWA:s Tom Williams (Programmes Director) var också en av de inledande talarna. Han berättade om IWA:s organisation/verksamhet och de möjligheter alla inom vattensektorn har inom IWA:s verksamhet. Det var ett nyttigt föredrag tycker jag!

Trist med första dagen var dock att det bl a oxkött serverades på kvällens mottagning. Det lilla upprop om ett Köttfritt NORDIWA2013 som vi fick 38 personer att skriva på (varav de allra flesta är på plats på konferensen) lyckades alltså inte. Fisk serverades till lunch, vilket ju också är kött. VA-branschen kan inte prata om hållbarhet om den serverar kött på sin events. Det är inte trovärdigt. Vi kan ändå glädjas åt att Danmark meddelade härom veckan att de rekommenderar sina medborgare att minska sin köttkonsumtion.
 

Kissar du i duschen?

Gulvatten, brunvatten, svartvatten, beigevatten, ljust gråvatten, mörkt gråvatten och vitvatten. Ja, källsorterande avloppssystem och decentraliserad avloppsvattenrening är det jag har gått runt och funderat på under sommaren och stora delar av våren. Samtidigt tuffar Manammoxpiloten på. Kvävet direkt till åkern vs avskiljning av kvävet till luften och sedan fixera det igen via kvävefixerande grödor eller Haber-Bosch. 

Håkan Jönsson, en känd svensk guru inom källsorterande avloppssystem, föredrar dock uttryck som urin (gulvatten exklusive spolvatten), fekalier (brunvatten exklusive spolvatten), klosettvatten (svartvatten) och BDT-vatten (gråvatten). 

Jag har börjat sortera min urin hemma. Här ser ni lagringsdunken (60 l) och 0,5 litersflaskan för mellanlagring på min toa. Jag samlar inte allt (är ju iväg på dagarna), men försöker få med morgonkisset. (Jag har en dunk på jobbet också.) Ni ser att den är lite tömd också (utfällningar syns tydligt på dunkens väggar, troligen ren struvit). Jag har tappat den till familjens odling ett par gånger i sommar.

Missade ni DN-debatt-debatten förra året gällande debattartikeln ”Återvinn fler näringsämnen än fosfor i avloppsvattnet” av bl a Håkan och Johan Rockström? Läs debattartikeln, och läs svaren och slutrepliken vetja.

Jag hoppas att få jobba mer med källsorterande avlopp framöver men jag lägger redan lite tid på det på jobbet för närvarande i mitt femtioprocentiga fouande. Jag tänkte dela med mig av några rätt kul fakta gällande sortering:

• I västvärlden har vi en energianvändning som är större än 5000 W/person, COD-innehållet i avloppsvattnet är ca 23 W/person (Rittmann, 2013), inte mkt alltså att hurra över energimässigt i samhället även om energianvändningen t ex skulle halveras.
• Varmvattenanvändningen är på ca 110 W/person (Hofman et al., 2011) , betydligt mer finns att tjäna på att minska varmvattenförbrukningen och värmeväxla avloppsvattnet än att producera biogas ur avloppsvattnet alltså.
• COD-innehållet i avloppsvattnet fördelar sig som följer: urin 11 %, fekalier 31 %, papper 8 % och BDT-vatten 50 % (Friedler et al., 2013). Svartvattenrötning tar bara hälften av COD:n i avloppet!
• Urinet innehåller nästan 80 % av kvävet, nästan 60 % av fosforn och nästan 60 % av kaliumet i avloppsvattnet (Jönsson et al., 2005) . Se även mitt blogginlägg om vad som händer på avloppsreningsverket om man bara satsar på urinsortering.
• Kvävets värde i toalettavloppet är betydligt större än fosforns (Jönsson et al., 2012).
• Mängden kväve, fosfor och kalium motsvarar så mycket som 20 %, 50 % och 55 % av mängderna av dessa ämnen i mineralgödseln såld i Sverige (Jönsson et al., 2012).
• Växttillgängligheten av kvävet och fosforn är högre i toaavlopp än i avloppsslam.
• Inom EU-projektet Value from Urine körs en mikrobiell bränslecell för utvinning av elenergi ur urinet.
• Varför inte satsa på källsorterande avloppssystem när miljonprogrammen rustas upp?

  

Boktips inför hösten! Jag läste denna bok, som gavs ut i början av detta år, nu i somras. Source Separation and Decentralization for Wastewater Management, editerad av Tove A. Larsen, Kai M. Udert och Judit Lienert. Det roliga är att jag satt i jämte Udert på en konferens för 5 år sedan nu, och jag förstod aldrig varför han skulle jobba med nitrifikation av urin. Nu vet jag…. 

Biofilm i Paris - dag 1

Första dagen på IWA:s 9^th International Conference on Biofilm Reactors i Paris är över. Den inleddes med lite klubben för inbördes beundran när ordföranden för IWA:s Biofilm Specialist Group, Zbigniew Lewandowski tackades av efter 8 år på posten utav de andra nyckelfigurerna i gruppen, Mark van Loosdrecht, Ebenhard Morgenroth (efterträdare) och Bruce E. Rittmann.

Därefter var det dags för två keynote-tal. Den ena handlade om den nyutvecklade CFIC-konfigurationen. CFIC står för Constant Flow Intermittent Cleaning, och består av en reaktor med mycket hög fyllnadsgrad av rörliga bärare som inte direkt rör på sig vid normal drift, utan spolas snarare av vid renspolningen varpå också spolvattnet tas om hand om separat. I en MBBR skavs ju överskottslammet av successivt.

Den andra keynoten handlade om en uppgradering av Biostyr-processen, sk Biostyr DUO. En Biostyrbassäng har en expansionsvolym i botten för att bädden ska kunna expandera när den backspolas. I denna volym har nu Veolia, som säljer processlösningen, i Biostyr DUO placerat in K5-bärare för att på så sätt kunna öka COD-belastningen på Biostyren.

Därefter flöt dagen på med olika föredrag, och trevliga diskussioner med gamla och nya ansikten under rasterna och på lunchen. Ett stort minus dock till huvudarrangören Veolia som inte lyckats skaka fram veganlunch. Vi får se hur det blir på konferensmiddagen imorgon.

Denna dag var kanske den minst intressanta dagen (för mig) på papperet, men två föredrag till är värda att nämna kort. En företrädare för CARISMO (CArbon IS MOney), ett spännande projekt i Berlin, berättade om försök med en aerob MBBR före förfiltrering med skivfilter för att maximera extraktionen av COD till biogasproduktionen. Dessutom gjorde ju härliga Maria Piculell, industridoktorand på AnoxKaldnes vid VA-teknik på LTH sin internationella debut, en mkt bra sådan, genom att berätta och diskutera om den suspenderade biomassans roll i en MBBR samt om vad hon har på gång framöver.     

ARV för avloppsreningsverk och DVV för dricksvattenverk?

I samhället och i texter i VA-branschen stöter jag på ordet reningsverk. Jag undrar ofta om allmänheten fattar att det oftast är avloppsreningsverk vi menar då, eller om folk tror att det är dricksvattenverk det handlar om. Dricksvattenverken kallas ofta vattenverk. En googling på dricksvattenverk ger betydligt färre träffar än vattenverk.

En del avloppsreningsverk slänger sig ofta med enbart verket, såsom Ryaverket, Käppalaverket m fl, men det är kanske bara inför branschfolk som vet att dessa är avloppsreningsverk.

Ofta undrar också folk om man kan dricka vattnet som vi har renat på avloppsreningsverket, vilket man tror än mer om vi bara kallar avloppsreningsverken för reningsverk. Min rekommendation: Drick inte vattnet!!

Min rekommendation är också att vi i VA-branschen använder oss av ordet avloppsreningsverk istället för reningsverk för att förhindra eventuella missförstånd. Avloppsreningsverk är ju dock ett långt ord, så jag tycker att vi inom branschen ska använda oss mer av förkortningen ARV (AvloppsReningsVerk), precis som man på engelska använder sig av WWTP (WasteWater Treatment Plant).

När det gäller dricksvattenverken, så tycker jag att man borde använda sig av just dricksvattenverk som ord, snarare än vattenverk, då vi i ett vattenhushållande samhälle kan ha flera olika fraktioner av vatten med olika kvalitet som vi använder dagligen och som behandlas vid olika typer av anläggningar/verk. För vattenverk används ofta förkortningen VV (VattenVerk), men för dricksvattenverk skulle väl då förkortningen DVV (DricksVattenVerk) användas. DVV hittar jag inte som förkortning på Google, och är måhända omständigt. Men vilket är alternativet?

(O)hållbar lösning? Gulvatten (urin) är kanske en avloppsfraktion vi kommer att hantera i VA-branschen i framtiden?  

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden då schemat har varit fullsprängt. Nu till sommaren hoppas jag dock få lite mer tid. Våren har handlat om mkt meckande med Manammoxpiloten på Sjölunda (måndagen den 3 juni drar vi på BOD-reducerat vatten!), research och brainstorming kring avloppsfraktionering (ska nya stadsdelar avloppsfraktionera?), implementering och nyutveckling av databearbetningsverktyget eWASTE (lite utav en lansering på NORDIWA 2013), slutförande av kolfoten via ett SVU-projekt, engagemang som tränare för Linero IF:s P06-lag och sist men inte minst en hel del jobb med OKEJ (Odla Kollektivt, Ekologiskt Jordbruk) och dess 600 m² stora åker (jag ska skriva mer om det sistnämnda på bloggen framöver).

Idag drar jag dock till Paris för IWA:s nionde internationella konferens med fokus på biofilmsreaktorer. Jag ska vara ”co-chair” på en session som handlar om Anammox. ”Min” professor, Jes la Cour Jansen är huvudchair. Självklart tar jag tåget ned. Kl. 18:46 från Köpenhamn går nattåget idag till Köln, där jag är framme kl. 06:14 imorgon bitti. Sen är det snabbtåg till Paris, där jag är framme kl. 09:59.